Ridån går upp för “Symphonia Politropou”
av Martin Nyström

I sin hyllade krogshow - “Tomas Ledin Showtime” - som hade premiär på Rondo i Göteborg 2011-09-24 - berättade Tomas Ledin, kanske lite överraskande för många, om sina tidiga drömmar - att skriva skör och konstfull poetisk rockmusik i amerikansk västkustanda. Och om hur detta inte föll i god jord hos den svenska musikbranschen. Istället blev han en ojämförbar leverantör av “vinnarlåtar”, vilket är hans egen benämning på den räcka av sånger som Sverige inte har velat leva utan sedan 1970-talet. När så Tomas Ledin kom i kontaktat med tonsättaren och orkesterarrangören Peter Nordahl återuppstod ett urval av dessa sånger i en symfonisk form, kanske just för att länka dem till det konstfullt poetiska i hans tidiga vision.

Men någon västkustrock med symfoniorkester blev det inte tal om på albumet “Symphonia”, som gavs ut 2022, utan något betydligt äventyrligare än så - där Nordahl satte såväl sångerna som sångaren själv på hal is genom att utesluta trummor bas - det fasta och trygghetsskapande beatet - för att låta sångare och orkester mötas på nya villkor, på osäkrad mark, där text och musik kan tala till oss på ett nytt och överraskande vis.
Själv tappade jag hakan och skrattade högt när jag helt oförberedd hörde refrängen till “Just nu vill jag leva” där musiken plötsligt framkallar en stillhet, ett andrum innan Ledin först sänker rösten till en vädjan, där han liksom talar till sig själv - innan han i nästa ögonblick riktar sig rakt ut till sin publik och briserar med en enorm intensitet.

Det som sker i denna ”Just nu” är att det uppstår en stark scenisk känsla, den utspelar sig i ett visst rum - en värld med en egen känsla av tidslighet och rörlighet. För att förstärka denne effekt på “Symphonia” försåg Peter Nordahl varje sång med en orkestral prolog och epilog där lyssnaren blir ensam med musiken, dess rumslighet, rörlighet och tidslighet.

När ridån går upp för det nya albumet “Symphonia Politropou” är vi ute på en rymdpromenad, runt oss får orkestern oss att känna hur gravitationen skiftar mellan tyngd och lätthet, de klangliga utbrotten i orkestern uppstår och försvinner utan förvarning. Vi tycks vara på en främmande men också häpnadsväckande vacker utsiktsplats från vilken vi ser Jorden och det lilla land som är Sverige.

Ridån som går upp inför följande sång, “Vi drev hjälplöst”, är av ett helt annat slag - något av en teaterridå!
Texten hämtar sitt bildspråk från en förlisning på ett stormande hav, ett hav som likt kärleken är ett element vi inte råder över. Förtvivlan i frasen “Vi drev hjälplöst” upprepas och laddas successivt mot ett alltmer mot ett klimax, med full spotlight på den ensamme sångaren, som stod han framme vid rampen på en teater på Broadway, medan vi i epilogen hör efterdyningarna av den rasande stormen från orkesterdiket.

Efter denna smärtsamt omtumlande sång följer “Bröllopsvisa” och klangfärgerna klarnar i orkestern. liksom rentvättade och pånyttfödda. Luften fylls av fågelsång, muntra samtal mellan flöjter, träblås och smeksamt svävande slöjor av stråk. Samt av sångarens minne av den första beröringen. Det här är idyllen som ett mirakel, en skönhet som knappt går att sätta ord på, en sinnlighet bortom alla gränser, likt sångens lite udda läte av svensk folkton som på ett magiskt vis blandar sig i leken. Det är som i en av Ulf Lundells “Vardagar” där denne, omgiven av sin rockmusik, vid flera tillfällen stannar till, hypnotiserad av ljuset och rösterna i Anders Zorns “Midsommardans”.

I “Livs levande” höjs pulsen väsentligt där orkesterns ohejdbara motorik liksom forsar fram medan Tomas Ledin tar sats i höga lägen likt en rå och ruffig rocksångare. På sätt och vis kan man se denna sång som en pendang till “Just nu”. Här finns samma glupskt uttryck hos såväl sångaren som orkestern - en vitalism som bejakar det fria flödet, framtidsdrömmarna, den jordnära och solbelysta livskraften, själva livskänslan - just det som även den amerikanska västkustrocken ville förmedla.

Under prologen till "Atlantkustens kyliga smekning” hörs en upprepad pianoton, som i en nedräkning - innan stämningen blir dramatiskt ödesmättad. Det är out of season då såväl hotellen som restaurangerna är övergivna. Och textjaget frågar sig: hur länge ska jag stanna kvar? Himmel och hav öppnar och det doftar tång. Men ett iskallt minne har fått all rörlighet att stanna av. Och det sista man hör i epilogen är en återkomst av prologens känslokallt nedräknande pianofigur.

I “Balladen om djävulen och ängeln” möter vi två främlingar på ett tåg där den ene är berättaren, medan den andre har en sällsam karismatisk blick, som orkestern gör närvarande i musiken. Och som sångaren svarar på med sin lika personliga falsettregister. Det är ett märkligt samtal de för, äventyrligt och samtidigt med en trygghet, vilket Peter Nordahl betonar i orkesterns varmt ombonade stråkarrangemang.

“Vi är vårt land” börjar med en magnifik gestaltning av gryning i orkestern, Sverige vaknar - från slätterna, från kust till kust. Vindarna tar fart, ljuset skiftar och skapar den nordiska känsla som infinner sig i gryningens gränszon, vilken förmedlas av träblåsarna. “Det är här vi vill leva vårt liv, det är här vi vill skapa vår tid”, säger texten. För att ge detta starka uttryck för förtröstan en känsla av fullkomlighet hör vi skalans alla åtta toner framträda i epilogen

När Svenska Akademien gav ut den vackra antologin “En svensk visbok” för några år sedan hade man gått igenom hela den svenska vistraditionen och slagits av vilken särställning som sommaren har haft för svenska vispoeter. Inget berusningsmedel verkar ha gjort oss lyckligare! I Peter Nordahls orkesterarrangemang till “Här under sommarhimlen” kokar det nästan över av denna ohämmade sinnlighet. Så mycket lustkänslor att sångaren själv måste ansluta sig till ljudet från trädtopparna, bli en i kören och börja vissla!

“Min farfar gick i tåget” handlar om minnen med dubbla känslor, smärta och nostalgi. Här berättar Tomas Ledin om när hans farfar visade honom det en gång så levande
samhället i Ådalen där Tomas far växte upp, att där var fullt av barn i husen och livlig båttrafik på älven. Nu återstår nästan bara minnesstenen över de tragiska händelserna i Ådalen 1931 som Tomas farfar bevittnade. Men minnena är också sammanblandade med kärlet, gemenskap, stolthet och glädje. Och det är just dessa sammansatta känslor som Peter Nordahl fångat i de livligt tågande blåsorkesterstämmorna. Samma mångfärgade känsla som han låter oss ana, liksom i fjärran, i epilogens undersköna slutackord.

I den avslutande sången, “Här kommer den nya tiden”, djupnar och stillnar orkesterklangen. Texten talar om ett löfte - om att “vi alla är med i den ständiga förvandlingen” - i undrets dimension. Och en soloviolin träder fram som den individuella rösten, det personliga ansvaret som allt hänger på. Men det är inte något som skall tynga oss, tvärtom. Hör epilogen där allting lättar - i en svävande ringdans för piccolaflöjt, två oboer och två klarinetter.